Att föda barn

Har äntligen plitat ner min förlossningsberättelse. Det blev lååångt. Men några av er tycker säkert att det är lite spännande att läsa. Slukade själv mängder av förlossningsberättelser på FL under slutet av graviditeten. Well. Så här var det för mig:

Jag hade lite känningar natten innan, vaknade av något jag tror var en värk, låg och kände efter ett tag, men somnade om ganska snabbt. Sen började det på riktigt under eftermiddagen den 10 maj. Jag hade varit och lunchat på Pampas Marina med Henke & Wågen och sen shoppat i Solna Centrum med Henke. Vi hade hantverkare här hemma, så när jag kom tillbaka till Kungholmen satte jag mig på Cafe Negro och läste tidningen i solen. Gick på toaletten där och då kom massa slempropp. Blodblandad. Och jag blev så glad! Hade ju haft lite slemproppslossning innan, men inte alls så mycket. Sms:ade Lars och hoppades på att något var på gång. Hade ju gått 3 dagar över tiden då.

Senare på eftermiddagen började värkarna. Först ganska mesigt och svagt så att jag inte riktigt visste om det var värkar eller inte, men sen starkare och starkare. Jag lade mig på soffan och försökte vila lite. Jätteskönt när Lars kom hem, vi var lite uppspelta, men ändå inte hundra på att det hade börjat på riktigt. Men till middag käkade vi pasta pesto utifall att. Två portioner för mig!

Under kvällen satt jag framför datorn och bloggade och läste mail och funderade på om det verkligen var på gång att hända! Klockade värkarna, men dom var lite oregelbundna – 10, 15 och 8 minuter emellan. Lars blev nervös och försökte sova lite ifall något skulle hända på natten, men jag kunde inte riktigt koppla av, så jag kollade på tv och fortsatte klocka varje värk. Senare på kvällen ringde jag KS och berättade att vi antagligen skulle komma in under natten. Syster Monika berättade att de hade ganska fullt, men bad oss ringa när det var tätare mellan värkarna och jag inte ville vara hemma längre. Hon tipsade om att duscha eller bada - vågade inte säga att vi inte ens hade en toalett just då!
Lars gick och shoppade lite färdkost och jag packade det sista i bb-väskan. Det kändes verkligen helt sjukt! Gick och lade mig strax före midnatt, då hade jag 5-6 minuter mellan värkarna, men sov inte så värst mycket, hade ganska ont.

Vid ett-tiden ringde vi KS igen. De hade fullt men skulle kolla upp var vi kunde åka och skulle återkomma. Då bad vi dom kolla Danderyd i första hand. Helt sjukt. Vi som pratat så mycket om att det nog sällan är helt fullt. Nåväl, vi hade ju bara valt KS för att det var dit vi hörde. Skulle säkert bli bra ändå!
De ringde tillbaka efter en stund och sa att vi fick åka till Danderyd som hade plats för oss. Så då skrev jag ett sista blogginlägg och så tog vi en taxi.
På DS möttes vi av en ganska virrig barnmorska som hookade upp mig till CTG-apparaten. Då blev värkarna plötsligt färre. Hon kollade och jag var då öppen 3 cm. Hon tyckte att det bästa var om vi åkte hem igen för att vila. Men vi var inte så himla sugna på det (visste ju bla att vi inte hade någon toa hemma). Men vi bestämde att vi skulle stanna och kolla igen om nån timme. Så vi låg i ett halvmörkt rum och väntade och hoppades. Lars var lite lack eftersom vi glömt matsäcken han hade fixat. Efter en timme hade jag bara öppnat mig lite lite till och värkarna kom med 4-5 minuters mellanrum - så vi fick åka hem igen. Kändes jättejobbigt, men vi ringde taxi och åkte. Kändes så konstigt att ligga i en taxi och profylaxandas genom onda värkar – och vara på väg åt fel håll!

Hoppade i säng igen och Lars somnade på stört. Själv låg jag och profylaxandades igenom varje värk och det började bli jäkligt jobbigt. Kunde inte sova och när jag försökte slumra till insåg jag att det blev mycket mycket jobbigare, för då kunde jag inte andas in i värken och blev istället inkastad direkt i det onda. Provade TENS-apparaten, men tyckte inte att det hjälpte mig alls - gjorde snarare ont och var obehagligt, så den åkte ner i lådan igen!

Klockan 7 började jag klocka, för då kändes det som att värkarna kom väldigt tätt igen. Lars försökte få mig att äta lite och gjorde olika mackor så att jag skulle kunna käka det jag gillade. Fatta vilken kille! Ratade kaviarmackan - den fick han och knaprade lite på en ost- och skinkmacka istället.
Nu kunde jag knappt prata under värkarna och ville verkligen åka in igen. Vi ringde och dom sa att vi fick komma när jag kände att jag inte pallade längre. Så hepp - vi ringde nattens tredje taxi, Lars fick skriva ett sista blogginlägg och så drog vi till Danderyd igen. Tog en stund att komma iväg. Värkarna kom tätt och jag kastade mig i sängen eller stod och krampade över köksbordet varje gång.

När vi kom in fick vi en barnmorska som hette Caroline och även en barnmorske-elev, Anna-Karin. De kollade och då var jag öppen 6-7 cm och vi insåg att det var på gång på riktigt! Efter att jag suttit kopplat till CTGn igen så fick jag hoppa i ett bad. Jättejätteskönt, men värkarna var för jävliga. Mådde illa och spydde lite. Anna-Karin var mycket med oss och det kändes väldigt bra. Var väldigt trött mellan värkarna och dåsade bort så fort jag andats mig igenom det värsta. Jag minns inte allt helt klart här, men Lars har berättat att jag var helt groggy, svamlade ganska mycket och snackade om tvättstugan och smutstvätt :D.

Efter badet gick vi sakta tillbaka till förlossningsrummet. Hade en gåstol och fick stanna flera gånger på vägen för att ta värkar. Profylaxen funkade kanon, men nu var det dags för smärtlindring. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville prova lustgas, så det började vi med. Men det var jätteobehagligt. Jag domnade av i hela ansiktet och mådde jäkligt illa. Provade en stund, men fick inte till det. Mådde bara apa och ville inte längre. Då var jag så slut att jag bad dom ge mig EDA. Ville inte prova något annat, bara få bort smärtan.

Nånstans här satt Lars bredvid mig och hjälpte mig att andas - och jag fick hans andedräkt i fejset och mådde så illa! Han luktade kaviar från morgonens mackbuffé! Haha! Grinade illa och sa till honom att sluta kaviar-andas på mig - det var nog det elakaste jag sa och gjorde under förlossningen. Så skönt! För han var så grym - värsta peppande hjälten som höll koll på mig och coachade mig igenom hela förlossningen på bästa sätt. Så cool! Hade aldrig pallat om han inte varit där. Otroligt glad att jag inte blev värsta häxan, hade lite föraningar om att det skulle kunnat bli så nämligen…

Nåväl, narkosläkaren kom in och satte EDAn - och från att ha legat helt utslagen och grå mellan värkarna gick det en kvart och så satt jag upp, gick omkring och skrattade. Hallelulja! Jag var så glad och nöjd! Käkade lite mackor och sen kollade dom mig igen. Öppen 10 centimeter. TJO! Såg på CTG-apparaten när värkarna kom och gick men kände ingenting. Hur lyxigt som helst!

Så var det skiftbyte och dags för vår BM + elev att gå hem, så då kom två nya förmågor. BM Hanna och undersköterskan Helen. De satte en elektrod i barnets huvud med en sladd till CTG-apparaten så att man lättare kunde följa hjärtljuden och hålla koll så att barnet mådde bra. Kändes bra, men lite meckigt med en sladd som kom ut mellan benen.

Nu skulle barnet åka ner lite i födselkanalen och ställa sig rätt, så jag fick stå mot en gåstol och gunga och dansa och röra mig. Mådde finfint, så det var inga problem. Vattnet hade inte gått än, så jag fick stå på en stor pappersservett. Käkade mer mackor och var jättelycklig över att slippa smärtan.
Hanna berättade lite om vad som skulle hända - att vi skulle ta det lugnt och försiktigt, att huvudet nästan skulle synas innan jag fick börja krysta - allt för att det skulle funka så fint som möjligt och för att min kropp skulle hinna med. Jag hade skrivit att jag var rädd för att spricka, så hon berättade att hon skulle guida mig under krystningen så att det skulle gå så bra som möjligt. Det kändes jätteskönt och tryggt och jag var inte det minsta orolig. EDAn gjorde mig ganska tuff och cool.

Efter en stund började jag känna mig väldigt bajsnödig. Så jag bad om att få gå på toa. De log och sa att jag nog inte behövde det egentligen, att det brukar kännas så när barnet trycker på. Men jag var övertygad. Så de rullade in en toastol som jag fick sätta mig på mitt i rummet. Haha, man tappade verkligen all form av prydhet det där dygnet! I vilket fall så hade dom ju rätt - det hände ingenting när jag satt där. Så det var bara att ställa sig upp igen. Så gick hjärtljuden plötsligt ner, men det var bara jag som lyckats fibbla loss elektroden i bebisens huvud när jag torkade mig, så de fick sätta en ny.

Efter en stund började jag få lite ont igen. Berättade det och då fyllde de på EDAn. Skönt, för jag var jätterädd för att få tillbaka smärtan igen. Kände dock att det började hända grejor, det tryckte på som sjutton och plötsligt, helt utan förvarning så började jag få riktiga jättevärkar när jag stod där. Fattade först inte att det var krystvärkar. Gastade bara att det kändes som att jag hade ett huvud mellan benen. No shit! Skakade i hela kroppen och försökte hålla emot. De rullade snabbt in en vagn med en massa pryttlar på och jag fick sätta mig i sängen med fötterna på små stöd och så började kämpandet. Hanna guidade mig genom krystvärkarna, försökte få mig att ta i för kung och fosterland, andas rätt och trycka på vid rätt tillfällen. Det var sjukt svårt, det gjorde så jääävla ont ibland och det kändes som att jag hade sönder mig själv. Slutade trycka några gånger för att det gjorde så förbannat ont, men Lars och Hanna peppade mig, berättade att dom såg huvudet, pratade om att det var så nära så nära och till slut så ploppade huvudet ut. Sååå underbart skönt att slippa smärtan. Men det var ju inte klart riktigt än. Resten av barnet skulle också ut, så på sista värken tog jag ett djupt andetag, krystade allt jag kunde och så plötsligt så ploppade det till och resten av kroppen liksom rann ur mig tillsammans med allt fostervatten.

Så den 11 maj klockan 15.41 fick jag en blöt, hal och gastande bebis på magen. Den var alldeles geggig, blå och jättevarm. Vårt barn. Helt bisarr känsla. Lars var världens lyckligaste och bara log. Själv var jag helt slut men så otroligt glad över att Lars var så glad. Frågade vad det blev och dom sa att vi fick kolla själva. Jag lyfte på den hala lilla kroppen och det enda jag såg var en stor orange pung - en kille! Så jag hojtade till Lars att det blev en Frank!