Den andra sidan

Under vår lägenhet finns en kontorslokal som nyligen fått nya hyresgäster. De som sitter där är ett gäng coola och driftiga typ-25-åriga killar som anordnar klubbar och är hett villebråd på Debaser Slussen på lördagarna. Jag vet vilka några av dom är och några av mina kompisar känner dom väl och hänger med dom ibland. Inget mer med det.

Men så i förra veckan var det fest i kontorslokalen flera sena kvällar. Det är sjukt lyhört och jag förstod att deras stereoanläggning måste stå precis under vårt sovrum, för när jag lade huvudet på kudden i onsdags kväll så var det som att festen befann sig i min kudde. Om jag hade vetat vad det var för musik hade jag kunnat sjunga med i texten och basen kändes i hela kroppen. Försökte skita i det, men när klockan var halvtolv blev jag skitirriterad, för dyr en lokal i ett bostadshus. Letade efter ett nummer till en av killarna, men hittade inget, så sagt och gjort. Jag drog på mig paltorna igen och gick ner till lokalen. Och yepp, HÖÖG volym, men inga människor. Hallåade och hohoade mig fram genom lokalen och hörde tillslut ljud från ett av de bakre rummen och yepp, där satt typ tio personer och partajade (två av dom var dessutom tjejer jag känner) när jag klev in. Alla kollade på mig som om jag var en utomjording (förutom tjejerna som jag känner som blev jätteglada och kramades och började snacka).

Kramandet och tjejernas närvaro fick mig att tappa fattningen först, så jag tog ett djupt andetag för att be dem skärpa sig och sänka musiken. Men så när jag stod där så rann ilskan av mig och plötsligt undrade jag vafan jag höll på med. Kände mig som en gammal töntig klagtant. Det brukar liksom vara jag som sitter i den där soffan på nån fest och inte tänker på att folk runtomkring har ett liv och kanske vill sova. Som är lite full på en vardag och hänger kvar för att det är så himla trevligt.

Inte så konstigt att det inte är så längre (och när jag tänker på det så saknar jag ju egentligen inte det där speciellt mycket), men jag har aldrig fått det skrivet på näsan så här tydligt någon gång och det kändes märkligt. Till slut hasplade jag ur mig att jag inte ville vara nån gnällkärring, men att det inte funkade att spela så högt så sent, bad dem sänka och gick därifrån med en konstig och ovan vuxenkänsla i magen.