29 december 2009

Nya tider, nya funderingar

Det är så nära nu, inom ett par veckor är vi fyra och jag ser på Frank och kan inte fatta att han ska bli storebror. Att de där fina små knubbiga fötterna och händerna kommer att kännas otroligt stora bredvid kinesens. Att vår lillkille ska bli vår stora kille. Jättespännande och roligt, men också otroligt vemodigt.

Men nog är han stor allt. Den sista veckan har han börjat med kedjefrågor.
- Mamma, varför är det så fullt på bussen?
- För att det var många som ville åka hem nu.
- Varför var det många som ville åka hem nu?
- För att det ofta är det den här tiden när folk slutar sina jobb.
- Varför slutar folk sina jobb?
Osv...tills jag antingen ställer en motfråga eller börjar förklara något längre, mer invecklat. Det är fantastiskt. Han är så himla nyfiken och vetgirig och vill prova allt och diskutera allt.

Idag kom vi för första gången in på döden. Vi pratade om att hans mormor inte är samma som min mormor. Jag berättade om min mormor Greta, att hon var hans mormor Ullas mamma. Men att hon är död nu. Han undrade varför hon var död och jag försökte förklara att man lever sitt liv och när man blir gammal så dör man. Att det är ledsamt och svårt att förstå, men att alla ska dö en dag.
Det var jobbigt. Han blev jätteledsen och hade mängder med följdfrågor. Om alla ska dö, och om man kommer tillbaka sen, och om det är som med dinosaurier att man inte finns sen, och att han inte tyckte om det.
Det finns säkert något pedagogiskt och bra sätt att prata om det här, men jag var inte alls beredd på att det kunde komma. Jag kände bara att jag ville vara ärlig och förklara sanningen och att det är helt okej att vara ledsen och rädd. Att jag också är rädd. Men shit, det var sjukt jobbigt och jag höll på att börja storgråta själv. Han är ju bara tre år, känns så pissigt att han ska gå och fundera på döden, även om jag förstår att det är naturligt.

Han hoppade gråtande upp i mitt knä och så kramades vi jättelänge och plötsligt började han prata om hajar istället. Lilla fino. Jag har en känsla av att ämnet kommer att komma upp snart igen.

9 Comments:

Anonymous Ida said...

Ah, vad fint. Och svårt ja. Även om man är vuxen. Både min farfar och min farmor har nu dött inom loppet av tre månader, och det är svårt. Fast om man dör av ålderdom, som de gjorde, så är det ju egentligen lika naturligt som att jag har en bebis i magen - nytt liv! Sen kan man ju alltid tycka att det är tråkigt att de aldrig fick se mig få barn, men ändå. Life goes on. Fast det är ju svårt för en treåring att förstå förstås..

22:20  
Anonymous Anonym said...

Underbara Frank...vilken härlig kille...

23:06  
Blogger Linda said...

Tårar i ögonen jag med.

23:25  
Blogger Tove Kungsholmen said...

Inte tårar i ögonen utan tårar som rinner. Jag kände ju precis sådär för två månader sedan. Känslan har kommit tillbaka nån enstaka gång faktiskt men självklart är det nya livet underbart, bara på ett annat sätt.

http://snovas.blogspot.com/2009/10/sista-dan-som-tre.html

00:54  
Blogger Kajsa said...

Ja, när frågorna om döden kommer är det svårt. Jag är som du, vill inte vara oärlig. Ibland blir det mycket frågor (och gråt) vid läggning. Då brukar jag försöka med något som jag hörde på "Knattetimmen", säga att "Om jag fick bestämma skulle ingen av oss någonsin dö."

08:29  
Anonymous jessica said...

Det finns en bra bok om döden. Vi hade den på förskolan jag jobbade på förut.

http://www.bokus.com/b/9789187805547.html

14:54  
Blogger Botilda said...

De där frågorna är så stora. Sprallinen pratade mycket om döden i höstas, både innan hennes farmor dog och så klart efter. Svårast var när hon kom på att jag också skulle dö, och hon ville få mig att lova att vi i så fall skulle dö samtidigt. Eftersom jag faktiskt inte vet vad som händer när man dött är det vad jag försöker förklara, att ingen vet. Men att en del människor tror si och andra så.

http://tildetext.blogspot.com/2009/09/sprallinen-vill-bli-tornrosa-nar-hon.html

17:49  
Anonymous Superblink said...

Hej Hanna! Brukar kika in här då och då och idag kände jag igen mig så väldigt! :) Fast mitt och min lilltomtes (då 6 år) "dödensamtal" lät iof lite annorlunda, men jag skrev ner det här:

http://superblink.blogspot.com/2006/03/dden.html

Gott nytt på er!

18:58  
Blogger hanna said...

Tusen tack för era tips och länkar. Shit vad mycket svårare livet vore utan den här bloggen. I love you!

22:56  

Skicka en kommentar

<< Home