Saker man tänker när man kommer till insikt

Var på gravvo-yogan igår. Har ju fram tills nu gnällt över att det varit för lite förlossningsfokus och för mycket mumbo-jumbo.
Nu är jag tyst.

När jag stod där på alla fyra på en halvsunkig gul matta och flås-andades i grupp med 11 andra tjockisar gick det upp ett ljus. Om ett par månader står jag där och gungar med höfterna och då är det på riktigt!

SHIIIIT!

Käre gode gud, gör så att det är en liten och hal bebis som inte trasslar in sig och att det går fort, eller förresten, lagom fort så att jag inte spricker och slipper sy och att jag är cool och bra och att barnmorskan är cool och bra och att Lars är cool och bra och gör så att den är frisk och snäll och söt och mår bra och att det går bra att amma och att jag inte blöder som en tok och blir deprimerad och ja fan...och hans moster. Och så. Amen.

Jag som hela tiden sett mig sjäv som en grym barnaföderska, en stark amazonkvinna med urkrafter och medfödd inre styrka insåg att det är dags att inte bara lita på naturen utan börja jobba hårt med andning, avslappning och målbilder.

Men det är klart det kommer att gå bra. Jättebra. Sådetså.