Andra gången
Det är konstigt det här med graviditet, hormoner och känslor. Jag är så otroligt mycket känslosammare den här gången - ödmjuk och tacksam över att vi fått möjligheten att göra det igen. Att det gick och att vi på fullaste allvar ska få hem en ny sån där cool och fantastisk liten människa. Jag blir helt gråtig och varm i hela kroppen när jag tänker på det.
Det var stor lycka när jag var gravid förra gången, men ändå så hade jag ingen aning. Inte ens i närheten. Den här gången förstår jag liksom vad vi håller på med och det är större än något annat och inte alls lika självklart. Det kommer över mig när jag vaknar på morgonen, lägger handen på magen och får en liten puff tillbaka. Eller när jag joggar till bussen, får värsta huggen i magen och måste tvärnita och står där flåsandes - men tokglad. När Frank kommer rusandes i min famn och viskar i mitt öra att han har "sakat" mig. Eller när jag kliver ut ur duschen och får syn på min buktande profil i spegeln. Svindlande.
Jag som för inte alls länge sen var övertygad att jag bara ville ha ett barn, börjar på fullaste allvar tänka att storfamilj är grejen och att man borde skaffa så många kids man bara kan och har möjlighet till. Och när jag tänker på vilken resa bara de här tre åren tillsammans med Frank har varit (herregud, hur kan en unge på tre år vinna en stå stor plats i hjärtat och rubba ens värdsbild så totalt?) så känns det helt självklart. Kids är meningen med livet. Det är det coolaste, mest omvälvande och kärleksfulla man kan lägga sin tid på.
Det är kanske inte så konstigt att det blir så här. Egentligen. Men jag är lite förvånad över att jag, den ganska osentimentala realisten har blivit så muchy. Och så rinner hormonbägaren över och jag tjuter en skvätt till.
Det var stor lycka när jag var gravid förra gången, men ändå så hade jag ingen aning. Inte ens i närheten. Den här gången förstår jag liksom vad vi håller på med och det är större än något annat och inte alls lika självklart. Det kommer över mig när jag vaknar på morgonen, lägger handen på magen och får en liten puff tillbaka. Eller när jag joggar till bussen, får värsta huggen i magen och måste tvärnita och står där flåsandes - men tokglad. När Frank kommer rusandes i min famn och viskar i mitt öra att han har "sakat" mig. Eller när jag kliver ut ur duschen och får syn på min buktande profil i spegeln. Svindlande.
Jag som för inte alls länge sen var övertygad att jag bara ville ha ett barn, börjar på fullaste allvar tänka att storfamilj är grejen och att man borde skaffa så många kids man bara kan och har möjlighet till. Och när jag tänker på vilken resa bara de här tre åren tillsammans med Frank har varit (herregud, hur kan en unge på tre år vinna en stå stor plats i hjärtat och rubba ens värdsbild så totalt?) så känns det helt självklart. Kids är meningen med livet. Det är det coolaste, mest omvälvande och kärleksfulla man kan lägga sin tid på.
Det är kanske inte så konstigt att det blir så här. Egentligen. Men jag är lite förvånad över att jag, den ganska osentimentala realisten har blivit så muchy. Och så rinner hormonbägaren över och jag tjuter en skvätt till.
20 Comments:
Och här sitter jag och blir helt tårögd. Du är cool Hanna.
Ha ha ha, det är underbart! Verkligen! Skaffa fler, fler, fler, fler! Men då vill jag bli någon form av fadder till i alla fall en.
Vackert och härligt :D
Fint! Jag tror vi tar och skaffar ett vi också...
Vad fin du är. Jag förstår precis vad du menar, även om jag varir gravid endast en gång så förstår jag att det blir något speciellt andra gången.
Jag hoppas jag blir gravid snart igen, men min lilla Pixie är ju bara ett år så jag vill vänta lite till.
www.fashionablemama.blogspot.com
Tack finon. Skönt att ni fattar :)
Fredrick - JA! Frankobert vill ha en hel hög med kussar!
Hanna. Du är bara BÄST!
Älskar dig/Mams
Härligt det låter! Men samtidigt den där överväldigande känslan "shit vad har vi gjort". Själv har jag bara börjat den stora resan. I april är det tänkt för nedkomst. Men det är sjuukt spännande och jag tror också det blir skitcoolt ;)
Vad fint. Känner precis samma sak, det är en gåva att få så mycket kärlek. Och det coolaste är att ju fler barn man får, desto mer kärlek blir det. Den räcker till alla!
Precis så kände jag när ja väntade tvåan... Flera i vår bekantskapskrets har det tufft när det kommer till att skaffa barn och då blir det än mer påtagligt. Nu har jag varit mamma till två i dryga 4 månader och det är omtumlande, jobbigt - javisst men alldeles alldeles underbart! Så hell yeah storfamilj är nog the shit!
Grattis till er alla.Blir nog skönt för Frank att få ett syskon..(pappa)& Kerstin.
Och sen när den nya bebisen fötts öppnar det sig nya kärleksrum i hjärtat, det blir liksom bara mera av allt. Alla ungar vidgar föräldrarnas hjärtan på nåt sätt, flummigt men sant! Lycka till :)
Men hur blir det med faddergrejen? Kan inte jag få vara specialkompis i alla fall till en eller två?
Jo- älskar små kompisar!
Så fint beskrivet. Och det stämmer så bra. Känslan är svindlande. Och visst jag sitter här med tårfyllda ögon när jag tänker på mina små underverk. Kram.
Underbart beskrivet Hanna! Jag är så frälst att det inte är klokt, och jo, storfamilj är nog fan grejen!
Snyft så himla fint...kram från en som jobbar på det där med storfamiljen ; )
Jag skriver under med FET BLÄCK på det här!
Det är verkligen annorlunda andra gången. För att inte tala om sen när bebisen kommit ut... Har du hormonchock nu så är det inget emot vad du kommer ha sen! Räkna med många tårar, mest av glädje men också av sentimentalitet :-)
Du är så härlig Hanna. Fatta vilken jäkla bra tvåbarnsmamma du kommer bli!
Kramar Jenny
Precis så; man borde skaffa så många kids man bara kan och har möjlighet till! Är oerhört glad för din/er skull. Och vansinnigt avundsjuk ;-)
/Hon som siktade på fyra kids
Långt ifrån gravidhormonerna blir jag alldeles tårögd Hanna! Precis så underbart är det!!
Skicka en kommentar
<< Home